helrakat

Kommer hem efter en asskön kväll, har haft kul från tidig kväll tills dess att fåglarna börjar kvittra och allt känns skitbra. Allt fortsätter att kännas bra när jag kliver innanför dörren och slänger av mig alla kläder, men samtidigt som jag sätter mig för att käka några mackor och dricka vatten i så stora mängder att det får mig att tänka på kenyanska barn som får traska flera timmar med vattendunkar på ryggen för att klara vardagen så kommer sakta den där känslan fram. När jag lägger mig i sängen så har känslan tagit fäste i hela mig.

Jag kallar det för nattångest eftersom jag inte riktigt kan jämföra det med något annat. Bara känner mig ensam, jag vet att jag inte är ensam, jag har massvis med underbara vänner. Men just en sån här natt är jag ensammast i hela världen och allt känns så jävla tomt. När jag känner på det här sättet är det helt omöjligt att sova, jag vill sova för att kunna vakna upp med en bättre känsla inom mig. Men det går inte. Jag ligger bara och stirrar upp i taket ovanför sängen och försöker tänka igenom precis hela mitt liv. Efter att jag tänkt igenom livet lite för mycket så är nästa tanke att jag kanske ska prata med någon. Men klockan är alldeles för mycket och dessutom är det ju min jobbiga känsla, jag vill inte besvära någon annan med mina problem. Vill inte sprida min deppighet på någon annan.

Vaknar upp på morgonen, räknar hur många timmar jag sovit och inser att idag så kommer jag att missbruka espressomaskinen riktigt rejält. Överdosera koffein så att jag blir minst lite småskakig.